#4 "U" som i "u-båt"

Jag har fastnat med fingrarna i kakburken. Inte sådär som en del fackpampar historiskt gjort, utan bokstavligen. I min iver att fiska upp julens sista pepparkakor ur kakburken körde jag ned handen för långt och fastnade. När jag sedan försökte skruva loss handen ur burken uppstod blodsvite. Hej och hå. Jag tolkar det som ett tecken på att julen nu faktiskt är helt slut.

Å andra sidan har ett helt nytt år börjat. Hurra! Om de senaste åren är något att gå efter, så lär vi alla dock behöva lite bra tips för att ta oss igenom 2023 tillsammans. Här kommer som vanligt tre blandade tips. Har ni några egna tips, så dela gärna med er av dem.  

Onwards and upwards!

Veckans musikhistoria

Min pappa var helikopterpilot. Vintern 1982 kom han hem och meddelade att han flugit upp "något engelskt [sic] popband som hette U2 ["u"som i "u-båt", folks] till Sälen". Där hade bandet stått och spelat i en snödriva medan han flög runt en fotograf som filmade det hela från helikoptern.

Min pappa hade ingen aning om att han varit med om ett litet stycke musikhistoria förrän efteråt. Långt senare, många år efter hans död, gjorde p4 Dokumentär ett program om videoinspelningen, som jag tror att han skulle tyckt om. Klicka i väg och lyssna på den. Och videon? Den finns här:

Veckans boktips

Emma Donoghues senaste roman Haven kom ut redan i slutet av augusti, men vissa böcker bör avnjutas i en sittning. Jag bidade min tid och satte tänderna i den i mellandagarna. Picture this, som Sophia skulle ha sagt i Golden Girls. Irland på 600-talet. Munken Artt får i en dröm besked om att han ska lämna den syndfulla världen bakom sig. Han tar med sig en gammal och en ung munk, Cormac och Trian, och beger sig iväg för att hitta en avskild plats att grunda ett kloster på. Han hittar Skellig Michael, en liten, lika brant som karg klippö utanför Kerrys kust. Sedan utspelar sig ett minimalistiskt kammarspel, i upplägget inte helt olikt Donoghues tidigare roman Room, men ändå sitt helt egna väsen.

Det är alltid en fröjd att läsa Donoghue. Jag snubblade över henne redan 1993 när hon bara hade publicerat texter i egenskap av historiker. Det var en så angenäm upplevelse att jag hängde kvar in i fiktionen och där är jag kvar. Det är något med hennes språk som tilltalar mig. Det är lågmält, men fyllt av gnistrande vackra detaljer som då och då bränner till.

Ni som sett Star Wars: The Last Jedi och Star Wars: The Force Awakens kommer förresten att känna igen Skellig Michael som planeten Ahch-To där jediriddarna har sitt första tempel och dit Luke Skywalker reser för att vara allmänt butter.

Veckans språkfråga

Det händer grejer i språkvärlden. Det ser ut som om det kan finnas större iriskt gaeliskt inflytande på isländskan än vad man tidigare trott. Det är i alla fall en teori som Thorvaldur Fridriksson lanserar i sin bok Keltar, som man kan läsa om man är bra på isländska. Det är tyvärr inte jag, eftersom den lilla isländska jag kan härstammar från Korpen flyger och The Sugarcubes (Sykkermolarnir, minsann). I väntan på att boken översätts till något annat språk får de flesta av oss tyvärr nöja oss med att läsa om den istället, till exempel i The Guardian.

Det bör noteras att Fridriksson är arkeolog och journalist och inte lingvist. Så vitt jag kan avgöra verkar det gudskelov inte röra sig om en isländsk Graham Hancock. Professor Gísli Sigurðsson på Árni Magnússon Institutet i Reykjavik säger att det visserligen inte går att belägga alla Fridrikssons teorier, men att den tidiga isländska befolkningen var mycket mer heterogen än man tidigare trott och att det finns fog för vidare lingvistiska undersökningar på området. Det ser jag fram emot!