I de gamla grekiska dramerna plockades kören då och då fram för att kommentera dramatiken på scen. Kören finns fortfarande kvar, men repertoaren har magrat. Med jämna mellanrum gör de comeback som klickbete i både de nya och de traditionella mediernas strålkastarljus. Väl där framför de sin enda hit. Den heter: ”Ropen skalla, avgå alla!”

Det är en slagdänga som mest använts i relation till formell makt. Någon form av makthavare har trampat i klaveret och kören kliver fram och föreslår en lämplig påföljd i form av att personen gör vad som anses bäst för alla, det vill säga kliver åt sidan. I realiteten innebär det dock ofta inte alls att de inte kliver åt sidan, utan snarare att de tar ett steg snett uppåt med ett fett avgångsvederlag i bakfickan.

“Avgångskören har fått något av en revival. Ibland känns det som om den givit sig ut på någon sorts The Great Deplatforming Tour.”

I dag huserar makten dessutom inte bara i ministrar och kommunalråd, utan även i fotbollsspelare, artister och sociala medie-profiler. Det har givit avgångskören något av en revival. Ibland känns det som om den givit sig ut på någon sorts The Great Deplatforming Tour. Ungefär som de där gamla 80-tals banden som ingen sett röken av på trettio år, men som nu plötsligt dyker upp på var och varannan festival och river av sin enda hit när man minst anar det. Och precis som 80-talsband på turné på 2020-talet, så är avgångskörens repertoar helt enkelt för tunn för att bära det maskiner i den satt i rörelse.

Att ”avgå” är inte längre att bara att lämna sin formella post. Det kan lika gärna handla om att fråntas sin informella plattform. En person stängs ute från sammanhang hen tidigare varit en del av. Inbjudningarna slutar att dimpa ned i inkorgen. Det finns många olika varianter. Oavsett om det handlar om formella avgångar eller symboliska, så finns det all anledning att fundera på dem.

“Det är inte ett misstag att köpa lyxbilar, handväskor och sprit i hotellrummets minibar för andras pengar. Det är inte heller ett misstag att råka slå världsrekord i kategorin ‘Världens dyraste sjukhus’, att talla på sina kollegor för att man måste ‘stretcha’ eller att skriva hundra uppviglande hat-tweets i veckan.”

Ibland finns det så klart inga andra rimliga alternativ. Självklart ska personer som begått oegentligheter eller betett sig mer än lovligt klanderligt avgå. Det är till exempel inte ett misstag att köpa lyxbilar, handväskor och sprit i hotellrummets minibar för andras pengar. Det är inte heller ett misstag att råka slå världsrekord i kategorin “Världens dyraste sjukhus”, att talla på sina kollegor för att man måste ”stretcha” eller att skriva hundra uppviglande hat-tweets i veckan. Det är faktiskt bara korkat och för sådant får man naturligtvis stå sitt kast. Det här inlägget handlar dock inte om sådant. Det handlar om den sortens misstag vi alla gör.

Vad händer med oss och samhället när det går inflation i avgångskraven? Är det till exempel rimligt att dra igång avgångskören för någon gammal ungdomssynd flutit upp till ytan, ett förfluget ord eller en ogenomtänkt och dåligt timad tweet? Är det ens önskvärt? Jag tror inte det. Ändå ser jag det i mina flöden varje dag. Jag vet inte riktigt vad man hoppas åstadkomma. Det beror på avsändaren. Tidningar vill ha klick så att annonsörerna blir glada. Svenne banan vill antagligen bara stilla sin allmänna frustration genom att damma av högaffeln och hänge sig åt lite gammal hederlig mobmentalitet. Men, det man faktiskt åstadkommer är två saker som inte gör någon glad.

“Ängsligheten bereder väg för en viss personlighetstyp som gärna vill ha, men sällan lämpar sig speciellt bra för någon form av makt.”

Avgångskrav för allt och inget bygger in en osund ängslighet i både individer och samhälle. En ängslighet som bereder väg för en viss personlighetstyp som gärna vill ha, men sällan lämpar sig speciellt bra för någon form av makt. Ingen är ofelbar, men vi lever tyvärr i en värld med ett så uppskruvat, lättkränkt och kategoriskt dömande klimat i både sociala och traditionella medier att inget är för litet för att nagelfaras in absurdum. (Vilket inte ska förväxlas med gedigen journalistisk granskning som är en helt annan sak.)

I en sådan ängslig värld drar sig de som är medvetna om sina egna brister för att kliva fram och ta alltför mycket plats, medan de som bara ser fel hos andra sällan ser några som helst begränsningar för det offentliga utrymme de anser sig ha självklar rätt till. Men, vem är egentligen mest lämpad att ha – formell eller informell – makt? Den som är medveten om sina personliga tillkortakommanden och lär sig av dem eller den som inte är och gör det?

Vi måste skapa ett sunt utrymme för genuina misstag här i världen. Det är ofta genom misstag vi utvecklas – både som individer och samhälle. Hela livet är ett enda gigantiskt trial and error-experiment. Alla har sagt något dumt. Alla har gjort något korkat. Det är lika mänskligt som oundvikligt. Att man då och då begått misstag borde inte diskvalificera, utan snarare meritera – åtminstone om man lärt sig något av sina vurpor.

“Att ständigt skicka folk snett uppåt så att de kan studsa fram och tillbaka som en klusterbomb i ett flipperspel – från fuck up till fuck up – genom karriären är inte att utkräva ansvar.”

Vi måste också skapa fler sätt att utkräva ansvar. En verktygslåda med ett enda verktyg är en dålig verktygslåda. Att ständigt skicka folk snett uppåt så att de kan studsa fram och tillbaka som en klusterbomb i ett flipperspel – från fuck up till fuck up – genom karriären är inte att utkräva ansvar. Samhället blir inte bättre av att ingen någonsin tvingas städa upp sin egen skit. Hur vore det att istället räcka fram en mopp och skurhink och säga: ”Varsågod! Sätt igång!”

“Ju närmre vi kommer utcheckningen, desto högre är untz untz untz-dunket från avgångskörens enda hitlåt.”

Även jag känner av den där ängsligheten ibland. Framför allt gör sig avgångskören när jag och min fru är och storhandlar. Hon tycker att självscanning är det bästa sedan skivat bröd. Det tycker inte jag. Jag går runt och är livrädd för att glömma bort att blippa något. Ju närmre vi kommer utcheckningen, desto högre är untz untz untz-dunket från avgångskörens enda hitlåt. Jag kan se de svarta krigsrubrikerna: “Fackpamp försökte snatta tandtråd!” Och ungefär där flyr jag och dumpar ansvaret för att reda ut eventuella felscanningar på min fru. Är det rimligt? Min fru tycker inte det och hon har – som alltid – rätt. Men, är det jag eller det offentliga samtalsklimatet som är överdrivet?

Var går gränsen? När räcker det med mopp och skurhink och när är det dags att kalla in avgångskören? Du vet var kommentarsfältet finns. Använd det.

(Disclaimer: Jag skrev det mesta av den här texten redan 2017. Men, eftersom ämnet är så ständigt aktuellt har jag valt att inte posta den för att slippa att listiga läsare tror att jag i smyg kommenterar något specifikt fall som är på tapeten. Nå, mer än två år senare verkar det inte finnas någon ljusning i sikte. Det finns alltid aktuella fall, so here it goes i alla fall.)

(Foto: iStock.)

SKRIV EN KOMMENTAR

Lämna din kommentar!
Namn

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.