Facken måste vakna upp och lukta på kaffet

Fackföreningsrörelsen har en stolt historia som samhällsförbättrare. Den svenska modellen har tjänat och tjänar Sverige väl. Men, det är ett sorgligt faktum att allt fler väljer att inte organisera sig fackligt. Det är en fråga som rörelsen i olika konstellationer och på olika nivåer gärna träffas för att diskutera. Men, medan man ofta lyfter problem med klåfingriga politiker och dagens allmänna ovilja att engagera sig i annat än kortlivade Facebook-upprop, så är man inte speciellt pigg på att prata om sin egen roll i det allmänna förfallet.

Många upplever i dag facket som gammeldags och styltigt. Många ser på den fackliga kostymen på samma sätt som de flesta av oss ser på Flamingokvintettens kläder på omslaget till en vinylskiva från 1972. I detta finns en utmaning rörelsen måste axla ett gemensamt ansvar för. Om inte, så kommer rörelsen och allt det fantastiska man uppnått genom åren att förpassas till historiens skräphög, med odrägliga arbetsförhållanden, dumpade löner och usla villkor som resultat.

Fackföreningsrörelsen måste uppdatera sig till samtiden och det kräver genuin självreflektion, innovation och inkludering. Självreflektion måste vara en stående punkt på den fackliga agendan. Det är banne mig inte ”jobbigt” att Aftonbladet och annan media granskar vad fackförbund gör med medlemmarnas pengar. Det är bra och självklart. Medial granskning är faktiskt bara jobbig om man sitter där med fingrarna i syltburken och är livrädd för att bli ertappad. Medlemmars förtroende måste förtjänas – varje dag.

Några förbund – däribland DIK – gör det genom transparens och måttfullhet. Andra gör det inte alls och dem måste både deras medlemmar och andra fackförbund börja ställa reella städkrav på. Varje gång en fackpamp tar sig friheter på medlemmarnas bekostnad rasar trovärdigheten för hela rörelsen – även för de förbund som hanterar medlemmarnas pengar med respekt.

Detta måste förbunden tala om sinsemellan, inte bara bakom varandras ryggar, utan på riktigt. Girigbukarnas frosseri är en dyrbar historia både för det egna förbundet och för andra förbund. De underminerar alla fackförbunds trovärdighet och kraft och de som till syvende och sist får betala – monetärt eller med sin trygghet – är arbetstagarna. Exklusiva resor, lyxiga tjänstebilar och fantasiavtal är en skam för fackföreningsrörelsen, men detta är inte det enda som är ur led.

I en tid där allt går snabbare och snabbare envisas fackföreningsrörelsen med att röra sig framåt med en glaciärs rasande hastighet – det vill säga nästan inte alls. Självklart måste vissa processer ta tid, men inte så lång tid att man i realiteten överger existerande och möjliga nya medlemmar genom att lämna walk-over i en rad viktiga frågor. Något är fel när en hel rörelse ständigt tycks vara på spaning efter en tid som flytt istället för att blicka framåt.

Surt förvärvade villkor och rättigheter måste upprätthållas, men det finns alltid mer än ett sätt att upprätthålla dem på. Arbetsmarknaden förändras ständigt. Att fackföreningsrörelsen gjort en sak på ett sätt i 30 år är inte skäl nog att fortsätta göra det på samma sätt i 30 år till om det uppenbart inte fungerar.

Nya branscher tillkommer. Nya anställningsformer dyker upp. Nya lösningar måste tas fram och implementeras för att hjälpa de som redan är medlemmar och för att locka in dem som i dag står oorganiserade in i tryggheten – oavsett om de är fast anställda, har en visstidsanställning, en egenanställning eller är egenföretagare. Utan facklig innovation blir rörelsen snart irrelevant.

Lika irrelevant är en folkrörelse som inte speglar människorna i samhället omkring den. Ett besök på LO-, TCO- och SACO-förbundens årliga förbundsordförandekonferens är en intressant resa in i ett rum som är betydligt vitare, straightare och manligare än samhället omkring oss. Trots alla fina ord om inkludering är det uppenbart att den goda tanken varken når hela vägen fram eller hela vägen upp.

Resultatet är att många helt enkelt inte känner sig välkomna i facket. Mångfald är dock inte bara en fråga om facklig överlevnad. Det är en fråga om respekt och anständighet. Rörelsen skulle kunna och borde vara en kraft – inte bara för facklig mångfald – utan för ett helt samhälle präglat av mångfald. Mångfald är inte ett mantra att upprepa, utan en muskel att flexa.

Fackföreningsrörelsens uppgift är att stå på sina medlemmars sida. När den inte förmår att visa sina medlemmar grundläggande respekt, utvecklas med tiden och hålla dörrarna öppna och ge samma möjligheter för alla, så har den valt att bara stå på sin egen sida. Därmed har den också svikit sina medlemmar. Det är mer än lovligt naivt att tro att sådant inte påverkar den generella viljan att organisera sig fackligt. Det är hög tid för fackföreningsrörelsen att vakna, se sig omkring och lukta på kaffet.

(Den här texten publicerades i något redigerad form först i Aftonbladet den 28 februari 2019. Tyvärr är den ständigt lika aktuell, så därför slängde jag upp den på bloggen också.)