Livet är fullt av outgrundligheter. En av dem är att menskonst blivit ett slagträ i den kulturpolitiska debatten. Jag förstår överhuvudtaget inte varför den upprör. Konst speglar och kommenterar den mänskliga erfarenheten. Mens är ett biologiskt faktum och en erfarenhet som drygt hälften av mänskligheten delar. Med tanke på det borde det egentligen finnas betydligt mycket mer menskonst här i världen. Låt mig förklara.

Drygt hälften av alla människor som någonsin levat har under tre, fyra årtionden av sitt liv haft månatliga besök av “aunt Flo”. Hur många har på samma regelbundna basis umgåtts med … tja, låt oss säga en död fasan? Min gissning är att det är försvinnande få. Ändå finns det oändligt många fler avbildningar av döda fasaner i svenska museisamlingar än vad det finns bilder som anknyter till mens. Ett faktum som inte verkar uppröra någon, mer än möjligen – och det i så fall med visst fog – fasaner.*

Men, den konst som fått leva vidare genom århundradena på museer och annorstädes är nu inte en tillförlitlig bild av verkligheten. Det är ett faktum som du själv lätt kan verifiera. Se dig om på bussen. Om de flesta kvinnor har kläder på sig – vilket jag tippar att de har – så är mitt påstående om den bevarade konstens tillförlitlighet sant.

Faktum är att menskonst, förutom ett kort och koncentrerat uppsving kring 2014-15, är så sällan förekommande att den knappt ens registreras som ett svagt blipp på den konsthistoriska radarn. Det enda stället där menskonsten faktiskt lever och frodas är i den svenska kulturpolitiska debatten. Där har den å andra sidan givits så stora proportioner att den blivit all konsts själva måttstock.

“Även om all menskonst som någonsin sett dagens ljus i Sverige skulle ha finansierats med skattemedel, så vore det en droppe i havet.”

Politiska företrädare lyfter om och om igen fram menskonst som något dåligt – som ett vidlyftigt slöseri med skattemedel. Men, i själva verket handlar det varesig om menskonst eller de pengar den sägs kosta skattebetalarna. Även om all menskonst som någonsin sett dagens ljus i Sverige skulle ha finansierats med skattemedel (vilket den inte har), så vore det en droppe i havet. Och, det är fortfarande bara i den politiska debatten som menskonsten är allestädes närvarande.

Vad dessa politiska företrädare – som numera tyvärr återfinns i flera partier – egentligen menar när de upprört dillar om menskonst är att de generellt inte tycker att det är speciellt intressant att alls lägga några pengar alls på fri konst och kultur. Nyckelordet här är fri. Uppfostrande konst och kultur däremot, konst som speglar “kristna värderingar” och “svensk kultur” – har de däremot ingenting emot att öppna plånboken för.

“Jag kan bara krasst konstatera att en snabb gallup bland mina svenskfödda kristna vänner utrustade med snippa, så tycks det där med mens vara både 100 procent kristet OCH 100 procent svenskt.”

Själv upplever jag det som högst oklart vad dessa “kristna värderingar” och “svensk kultur” egentligen är. Hur de dessutom står i så stark opposition till den förhatliga menskonsten är ännu mer oklart. Jag kan bara krasst konstatera att en snabb gallup bland mina svenskfödda kristna vänner utrustade med snippa, så tycks det där med mens vara både 100 procent kristet OCH 100 procent svenskt.

Ryktet om menskonstens fasor och kostnader är så starkt överdrivna att det faktiskt bara är kvalificerat trams att försöka vinna kulturpolitiska poänger med dem, åtminstone så länge vi talar om kulturpolitik i traditionell mening. Ni vet, konst, film, litteratur, musik, bibliotek, museer, arkiv, hemslöjd, kulturmiljöer och så vidare. Men, om man istället försöker omforma den traditionella kulturpolitiken till att handla om kultur som något slags svårfångat väsen som människor som råkar vara födda på samma ställe och ser ungefär likadana ut skulle dela, så blir det som på ytan ser ut som trams genast betydligt mer otrevligt.

Varje gång en politisk företrädare drar fram menskonst-kortet ur skjortärmen måste man därför genast säga: “Stopp. Berätta först hur du definierar kultur, vilken sorts konst du vill att människor ska ha tillgång till och varför.” Om svaret indikerar att personen med konstens hjälp vill fostra oss alla till att sluta tänka självständigt och till att vara rädda för allt som inte figurerat i minst en Carls Larson-målning, så bör man hitta en ny sängkamrat. Detta råd är i första hand riktat till politiker och politiska partier. Men, att inte hoppa i säng med personer som försöker begränsa ens tankeutrymme är ett solitt råd även rent generellt. Håll tillgodo.

* Eftersom jag personligen har svårt för avbildningar av döda djur, så har jag valt att illustrera detta inlägg med en högst levande och uppenbart kränkt fasan. Det betyder dock inte att jag tänker ge mig ut på ett politiskt korståg mot stilleben i offentligheten. Min smak är inte allenarådande.

(Foto: iStock.)

SKRIV EN KOMMENTAR

Lämna din kommentar!
Namn

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.