Jack Uppskäraren, Jeanette Winterson och jag.

Det sägs att Jack uppskäraren klädde sig som kvinna för att kunna röra sig fritt bland de prostituerade i Whitechapel. En del säger sig veta var han brukade byta om. Han brukade byta om hemma hos den engelska författarinnan Jeanette Winterson. När jag som tonåring skolkade från skolan och smög i väg till Borlänge stadsbibliotek för att låna hennes två romaner Oranges Are not the Only Fruit och The Passion hade jag ingen aning om att jag femton år senare skulle stå i hennes kök – där Jack Uppskäraren eventuellt bytte byxor till klänning – och diska hennes disk.

Mitt första möte med Winterson var ett sådant där kristallklart ögonblick man sällan får uppleva. Jag var sexton år och råkade av en slump sätta på teven just som det första avsnittet av BBC:s filmatisering av Oranges Are not the Only Fruit började. Efter bara några minuter hade jag bara en tanke i mitt huvud: ”Vem har skrivit detta?” När eftertexterna kom skrev jag ett spretigt ”Winterson” på baksidan av en biobiljett till Indiana Jones and the Last Crusade. Det må ha varit dr Jones sista korståg, men det var bara början på mitt.

Min hemstad Borlänge är väl inte direkt någon magisk plats, men när jag lånat de där två romanerna, sträckläst dem och till slut somnade utmattad fram på morgonkvisten hade både magi och obegränsade möjligheter smugit sig in i mitt liv. Ingenting var sig riktigt likt. Mitt liv hade delats mitt itu. Det fanns ett helt vanligt liv innan jag slog upp de där två romanerna och ett helt nytt och fantastiskt liv efter att jag slagit ihop dem.

Åren gick. Winterson skrev och jag läste – varje ord. Jag började läsa litteraturvetenskap på universitetet. Där lärde jag mig att välartade studenter skrev uppsatser om Strindbergs alster. Jobbiga studenter propsade på att skriva om kvinnliga författare som ingen brydde sig om. Detta tilldrog sig nämligen, kära läsare, på den där tiden när man var tvungen att välja den valfria extrakursen ”Kvinnolitteratur, 10 poäng” för att överhuvudtaget få studera fler än en handfull texter skrivna av kvinnor. Kanske hade någon fått för sig att könsorganen på något sätt är involverat i skrivprocessen och att snoppar skriver bättre än snippor. Vad vet jag? Jag vet bara att den där gamla goda tiden faktiskt inte alltid var så jäkla fantastisk som en del vill göra gällande.

Men, det ligger inte för mig att sitta och sura, så jag utrustade mig med HTML for Dummies och handkodade en hemsida om Wintersons texter. Det visade sig vara ett utmärkt sätt att få vänner på universitet runt om i världen. Efter några år fick jag dessutom ett mejl av Jeanette. Hon höll på med en egen hemsida och undrade vad jag tyckte borde finnas på den. Det ena ledde till det andra och jag blev inbjuden till releasefesten för The PowerBook i London. Jag sålde min stålsträngade Fender för att ha råd att åka dit, men vad gjorde väl det?

När jag så småningom blev chef för den svenska delen av ett nordiskt förlagshus skrev jag ett långrandigt mejlepos till Jeanette. I det föreslog jag så vältaligt jag bara kunde att förlaget skulle ge ut hennes senaste roman och de två jag många år tidigare skolkade för att låna på biblioteket. Svaret kom efter mindre än tio minuter. Jag antog att hon inte ens hunnit läsa mitt långa mejl. Vissa saker får man bara en chans att göra och jag hade gått miste om min. Men, så läste jag det korta svaret. ”That’s great! Let’s do it. /JW”

Och det gjorde vi. De tre titlarna köptes in till Sverige, Norge, Finland och Danmark. Ett nordiskt författarbesök bokades in. Gunilla Sandin, Bokmässans dåvarande programchef, fällde några lyckotårar när jag ringde och frågade om mässan var intresserad av ett författarbesök. Inför det besöket ville dessutom Babels Ann Victorin göra en intervju med Jeanette hemma i hennes hus i Spitalfields i London.

Så kom det sig att jag, Ann och SVT:s fotograf en sensommardag när det regnade rent bibliskt blev indragna från gatan av Jeanette, in i den lilla ekologiska frukt- och delibutik hon på den tiden drev i bottenvåningen av sitt hus. “Ät!” Hon langade fram diverse godsaker ur sortimentet och såg ivrigt på när vi smakade. “Visst är det gott? Vi har bara det absolut bästa!” Körsbären hon gav oss med orden “de mest gudomliga bär man kan tänka sig” är fortfarande de godaste jag någonsin ätit.

Vi tillbringade eftermiddagen framför en sprakande eld i hennes röda vardagsrum på andra våningen. Huset var gammalt, från 1790-talet. Bortsett från en gammal kyl och en dator var det inte mycket som avslöjade att både 1800 och 1900-talen kommit och gått. Rummen var små. Fotografen – en lika vänlig som lång man – klev omkring som Gandalf i ett hobbithus. Allt var liksom för litet för honom. Men, på något märkligt sätt lyckades vi ändå klämma ihop oss i det lilla vardagsrummet.

Jeanette satt i mitten framför kameran. Vi andra gjorde vårt bästa för att hålla oss utanför bild. På hennes vänstra sida satt Ann hopkrupen i en stol. På hennes högra satt jag uppflugen på en liten träkista. Tystnaden lade sig. Trafiken på gatan utanför tycktes dö bort. Det enda som hördes var elden i den öppna spisen. Så började Jeanette att läsa högt ur sina böcker och tiden stannade.

Jeanette berättar alltid historier. ”I’m telling you stories. Trust me.” säger Villanelle om och om igen i The Passion. Sanningen – vad det nu är – är relativ. Huvudsaken är att historien är bra. Medan fotografen justerade belysningen berättade hon livfullt om romarna som haft en stor begravningsplats i Spitalfields. Och om det medeltida spetälskesjukhuset, naturligtvis beläget på precis den plats där Jeanettes hus nu står. “En gång vaknade jag av att någon tog min hand och kände på min puls”, sa Jeanette glatt, drack en klunk kaffe och lade sedan till: “Hon stod så nära att jag kunde höra hennes andetag när hon lutade sig över mig.”*

När Ann och fotografen till slut givit sig av bad Jeanette mig att vänta medan hon uträttade ett snabbt ärende. “De kan vara lite nyfikna på nykomlingar, men det är inget att vara rädd för”, sa hon, vinkade hej då och stängde ytterdörren efter sig. De? Jag satte mig framför brasan och stirrade på den tomma stolen mittemot. Det var inte så trösterikt. Enligt Jeanette brukade tydligen en gammal dam i grå kläder sitta där och hålla henne sällskap när hon läste. Ett högt ljud från våningen ovanför fick mig att hoppa till. Det lät som om någon sparkat till en trälåda högst upp i trappan. När man befinner sig ensam i ett hus som figurerar i sightseeingturer med Jack Uppskäraren-tema känns sådant … olustigt.

För att få lite avstånd mellan mig och ljudet från ovanvåningen gick jag nerför trappan till köket. Jag undvek nogsamt att snegla uppåt. Väl i köket kände jag mig en smula rådvill. Jag brukar ha en plan för det mesta, men jag hade av naturliga skäl inte förberett en plan för vad jag skulle göra om jag någonsin befann mig ensam i Jeanette Wintersons kök med Jack Uppskärarens osaliga ande på väg nedför trappan.

I brist på en plan improviserade jag genom att försöka föra in ett vardagligt och helt normalt element i situationen. Jag plockade ihop kaffekopparna vi använt under dagen och började diska upp dem. Just som allt började kännas som vanligt igen for en blekgrön kökslucka alldeles till höger om mig upp och stannade sedan plötsligt mitt i rörelsen. Jag stirrade på den med ett krampaktigt grepp om den löddriga diskborsten.

Exakt hur och mot vad jag hade tänkt att försvara mig med diskborsten förtäljer inte historien. Innan jag hann reflektera över den lilla praktiska detaljen öppnades ytterdörren och Jeanette kom uppför trappan till köket. ”Har de tagit väl hand om dig?” Hon stängde köksskåpet och log. ”Är allt lugnt?” Och jag svalde och log tillbaka. ”Why, yes of course. Absolutely.” Gulp.

(* För den intresserade finns en version av den här historien även i The PowerBook.)