# 11 Med cirkelsåg mot evigheten

När jag researchade Roald Dahl för det här nyhetsbrevet ramlade jag över lite intressant kuriosa. Dahl begravdes med en flaska vin, sin favoritchoklad, några pennor, sina biljarköer och en cirkelsåg. En CIRKELSÅG! Jag är så imponerad.

Inte ens Tutanchamon fick med sig en cirkelsåg i graven, trots att han bland annat försågs med 100 sandaler, 12 tunikor, 28 handskar, 25 huvuddukar, 4 strumpor och 145 kallingar. Vilket för övrigt - om man lägger till typ tolv olika sorters laddare - är förbluffande likt min packning för två nätter hemifrån.

Onwards and upwards!

Veckans ängsligaste

The Roal Dahl Story Company och bokförlaget Puffin har med hjälp av "sensitivity readers" städat upp en rad av Dahls böcker. Man menar att det är en helt normal process och att ändringarna är små och väl övervägda. Här är några av de hundratals ändringarna.

I Kalle och chokladfabriken är oompa loompierna  numera "small people" istället för "small men". "Mother and father" har blivit "parents". En "great flock of ladies" har blivit en "great group of ladies". Augustus Gloop är numera inte "fat" utan "enormous". I Häxorna har man petat in en helt ny mening för att ingen ska bli kränkt över att eventuellt klumpas ihop med de perukbärande häxorna. Den nya meningen lyder: "There are plenty of other reasons why women might wear wigs and there is certainly nothing wrong with that."

Man kan ju ana att Dahl inte skulle varit road av detta, men han är ju död och när man är död är man sannerligen död och skiter i allt och alla, som Kristina Lugn skulle ha sagt. Jag har helt andra tankar kring varför jag tycker att detta är en dålig idé.

Låt oss börja med orden. Jag är just nu rätt tjock. Skulle jag bli mer eller mindre ledsen om någon valde att kalla mig "enorm" istället för "fet"? Vem vet? Vi har alla olika preferenser. Det går att pilla med språket in absurdum och ändå aldrig göra alla glada eller ens halvnöjda.

Sedan har vi historien. När vi skriver om böcker för att göra dem mer aptitliga för samtiden, så skriver vi också om historien. Om vi till exempel skulle radera bort all homofobi ur litteraturen, så skulle vi också radera mina och många andras historia. I vissa fall skulle man faktiskt helt skriva ut oss ur historien. Tidvis är det nämligen bara genom berättelser om förtryck som minoriteter alls tillåtits lämna spår i historien. Därför måste vi minnas även det hemska.

Till sist, värderingarna. Böckerna är skrivna i sin tid och bör få leva kvar som de är, warts and all. Polerar vi alla gamla texter tills de klarar dagens moraliska och politiska nålsöga, så grumlar vi utblicken mot historien. Vi förlorar en massa möjligheter att diskutera hur det var då i relation till hur det är nu och hur det borde vara. Det tycks mig lite slappt att frisera språket, istället för att orka ta de samtal en äldre text kan kräva för att förstås i sitt sammanhang.

Min högst personliga åsikt landar därför i att man inte ska gå in och peta i texter på det sätt som nu görs med Dahls verk. Om en boks bäst före datum passerats på grund av unket språk och värderingar, så må det vara hänt. Det finns många andra böcker att läsa.

Men, jag tror inte att Dahls efterlevande och förlaget tänkt så mycket i de här banorna. Jag tror att de låtit de ekonomiska aspekterna, snarare än de moraliska och politiska, vara drivande. Böcker som börjar kännas otidsenliga säljer mindre och mindre. Ett sätt att hålla försäljningen uppe är att skriva om dem, så att de inte skaver i samtiden. Problemet är bara att världen är stadd i ständig förändring. Ska böckerna skrivas om igen om femton år? Och igen om trettio? Någonstans på vägen kommer det att bli rent bedrägeri att ange Roald Dahl som författare på omslaget.

Lotta Olsson (DN) och Karin Pettersson (AB), Hynek Pallas (Exp), Ann-Charlotte Marteus (Exp) och Salman Rushdie har också tyckt till i frågan.

Veckans källkritik

I dagens samhälle, som i alla samhällen före det, är det viktigt att ägna sig åt ett visst mått av källkritik. Det finns många som av olika skäl vill leda oss in på irrvägar: främmande makt, inhemska knäppgökar, you name it. För att visa vikten av att inte tro på allt man läser har jag plockat fram den här gamla artikeln ur arkiven: "Hemlig lesbisk stad i Norrland".

2011 florerade det i kinesiksa medier ett rykte om att det i Norrland sedan 150 år tillbaka skulle finnas en hemlig stad bebodd av 25 000 flator. Wow! Det låter ju hur intressant som helst. Jag och min fru funderade vid den här tiden på att flytta från Stockholm och även om vi inte är speciellt separatistiskt lagda, så vore det onekligen skönt att slippa komma ut för nya grannar hela tiden. Men, jag är skeptiskt lagd.

Att SKL (numera SKR) enligt artikeln inte hört talas om staden skulle ju kunna bero på att den var just hemlig, men jag anade ändå ugglor i mossen. Staden skulle enligt de kinesiska källorna heta Chako Paul City eller Shakebao. Hmmm... Vän av ordning noterar genast att detta inte är typiska svenska ortsnamn som till exempel Skedvi eller Bollnäs. Det liknar inte heller samiska eller finska ortsnamn som exempelvis Korpilombolo.

Utan ett källkritiskt sinne hade vi nu - tolv år senare - fortfarande kunnat irra runt i Norrland på jakt efter en hemlig lesbisk stad att slå ner bopålarna i. Tack vare det pigga källkritiska sinnet, har vi det nu istället lugnt och skönt ute på den Sörmländska vischan. Om inte detta är en sedelärande historia av rang, så vet jag inte vad som är det.

Veckans streaming

Tillhör du någon av alla oss som spelade The Last of Us och The Last of Us Part II? Det spelar ingen roll. Helt oavsett så är jag säker på att du inte vill missa serien The Last of Us på HBO. Precis som spelen överraskade med sin unika berättarstil när de kom, så överraskar serien på sitt sätt.

Spel till tv/film brukar aldrig bli bra. Här har det blivit fantastiskt. Det är en ynnest att få leva i en tid med så mycket bra tv och med tanke på hur världen ser ut i övrigt är det mitt råd att ta vara på varje liten ynnest som erbjuds.