Jag har ännu en gång blivit uppmärksammad på att jag har ett störande beteende. Åtminstone enligt min fru, mina katter, kolleger och en helt främmande tågresenär. Mitt brott är att jag tydligen skriver alldeles för “högljutt”. Det handlar alltså inte om att jag har högljudda åsikter (vilket jag definitivt är skyldig till), utan om att själva knappandet är för högljutt. Tst!

Som om denna bredsida från min omedelbara omgivning inte vore nog sällar sig nu självaste Sandi Toksvig – till vardags programledare extraordinär för QI – till skaran av belackare. Jag satte nyligen tänderna i hennes bok “Peas & Queues: The Minefield of Modern Manners” (2014). Någonstans mitt i dök detta stycke upp som en oväntad örfil: “I understand that some people have to work on the train. I don’t understand why typing needs to be so loud. It’s mostly men, I’m afraid. They bash the keyboard as if it were some wild beast which will only do their bidding if it is subdued first. Allow me an aside to those men – Fellows! It is an inanimate object! It’s not going anywhere. It will work just as well if you are gentle … and quiet.” Hmm…

Toksvig är ju en synnerligen klok person som jag beundrar mycket. Det verkar dessutom som om hon, min fru, mina katter, kolleger och främlingen på tåget har visst stöd av självaste Marlene Dietrich. I filmen “Der Blaue Engel” sjöng Dietrich att man inte skulle “hamra på tangenterna” och att lite “pianissimo” alltid behagar.

“Det får mig att misstänka att det hon kallar sin “lilla pianola” faktiskt inte alls refererar till ett självspelande piano.”

Jag tror dock inte att den teorin är applicerbar på mitt dilemma. Filmen är trots allt från 1930 och lååångt före laptoparnas tid. Dessutom sjungs detta i Dietrichs paradnummer “Ich bin die fesche Lola”. För er som var lika dåliga på tyska i skolan som jag var kan jag avslöja att den engelska versionen heter “They call me Naughty Lola”. Det får mig att misstänka att det hon kallar sin “lilla pianola” faktiskt inte alls refererar till ett självspelande piano.

Men, att likna knappandet vid att spela piano är kanske ändå inte en så dum idé. Båda uttrycker ju känslor och stämningar via en serie hopkomponerade knapptryckningar och utan lite mustiga crescendon och pampiga fortissimon blir det mest mellanmjölk av alltihop. Det gillar en del, men somliga av oss är helt enkelt bara lite mer Beethovens 5:a och lite mindre Månskenssonaten.

Nå. Vad ska jag göra? Jag skulle, som Lady Gaga, kunna montera mitt tangentbord på en motorcykel och för att sedan bränna runt i kontorslandskapet och hamra på det för fulla muggar. Det är ibland en frestande tanke. Men nej. Jag bryr mig om mina medmänniskor. Mina behov trumfar inte per automatik deras. Nästa gång de där lite större känslorn ska sättas på pränt, så kommer jag att uppsöka en avskild plats att hamra ned dem på.

Har du något störande beteende? Självklart har du det. Det har alla. Berätta gärna lite mer i kommentarsfältet om hur just du retar gallfeber på din omgivning. Med allra största sannolikhet är du inte ensam om din ovana. Vi är nämligen sällan så ensamma här i världen som vi tror.

(Foto: iStock.)

SKRIV EN KOMMENTAR

Lämna din kommentar!
Namn

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.