Pandemibloggen

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade – till exempel – inte tänkt mig att vi alla skulle tillbringa våren 2020 med att hålla oss på behörigt avstånd från varandra. Men, när vi nu gått och blivit med pandemi, ser det inte bättre ut än att “social distansering” är vad vi alla kommer att ägna oss åt under en överskådlig framtid.

Som tur är råkar vi ju inte ut för pandemier särskilt ofta, men när de väl kommer, så måste vi naturligtvis hantera dem på bästa möjliga sätt. Men, vad är egentligen det bästa möjliga sättet?

Det spekulerar just nu både kända och okända snillen om i traditionella och sociala medier. Det är rent fascinerande att se hur många chefredaktörer, kolumnister, influencers, såpakändisar och random svenne bananer som nu kliver ur garderoben och kommer ut som pandemiexperter. Vem hade väl kunnat ana att så många hade just den här speciella virussträngen på sin lyra?

Det är faktiskt rent otroligt att så mycket spetskompetens kunnat ligga där och ruva i det tysta i dessa personer. Medan världen snurrat på har den dolda kompetensen bidat sin tid i väntan på att få brista ut i förnumstiga tirader och domedagspredikningar. Det är faktiskt så otroligt att det inte alls är troligt.

I själva verket har naturligtvis dessa förståsigpåare precis lika dålig koll som alla vi andra dödliga. Den enda skillnaden är att de saknar självinsikt och dessutom råkar ha en plattform av att bre ut sig på. I dessa tider är det en synnerligen olämplig – ja, rent av farlig – kombination.

Jag är själv – precis som den absoluta majoriteten av mänskligheten – inte alls expert på pandemier. Inte ens det faktum att jag laddat ned och spelet Plague Inc – Aktiebolaget Pest – på min mobil gör mig till expert. Att jag då och då får sitta i radio och tv och tycka om helt andra saker gör mig inte heller expert på just detta. Jag är kompetent – ibland till och med mycket kompetent – på en rad olika saker. Dock inte alls vad det gäller pandemier och hur man bekämpar dem. Det bekymrar mig inte speciellt mycket, eftersom det ju finns andra som är experter på det. På riktigt – med gedigen utbildning och mångårig erfarenhet och allt.

Jag tänker att det är ungefär som att ha körkort och en bil. Jag har en bil och jag kan köra den. Om något går snett, så gör jag en snabb bedömning av läget. Är det något jag kan fixa med själv eller behöver jag experthjälp? Jag kan byta ett punkterat däck, men om bromsarna pajar eller motorn skär ihop, så behöver jag en bilmekaniker. Det är inget som tär på mitt självförtroende. Alla är bra på olika saker. Framför allt inser jag att det vore både olämpligt och farligt om jag själv försökte fixa större fel med bilen.

Bilmotsvarigheten till en pandemi är väl något i stil med att traska iväg för att hämta bilen och inse att hela parkeringshuset står i lågor. Var och en med sunt förnuft skulle ringa brandkåren och sedan kliva åt sidan och låta dem göra sitt jobb. Bara ett riktigt pucko skulle stå i vägen för expertisen och själv försöka kissa ut elden ivrigt debatterandes att det är det bästa och enda sättet att rädda bilen.

Samhället har kompetens som kan hantera en pandemi och dess följdverkningar så bra som möjligt. Det enda vi andra behöver är självinsikt och en sund dos tillit. Vi måste förstå var vår egen kompetens tar slut och inse att just där måste vi också våga låta någon annans kompetens få ta vid. Om inte så bidrar vi bara till att göra problemet värre. Om inte, så riskerar vi både vår egen och andras hälsa.

Vi befinner oss i en situation som inte har något enkelt eller hundra procent rätt svar. Det finns många olika parametrar som måste vägas mot varandra och längs vägen kommer samhället att behöva göra en rad svåra etiska val, som i sin tur kommer att skapa ännu fler svåra val. Allt utspelar sig dessutom på olika tidslinjer. Det som är kortsiktigt bra, kan vara katastrofalt långsiktigt – och tvärt om. Rent krasst, så befinner vi oss i en situation som övergår de allra flestas kompetensnivå – med råge. Det är bara att gilla läget och vara oändligt tacksam över att det finns de som lagt åratal på att förstå de olika delarna av en sådan här kris. Jag avundas inte de experter som nu jobbar med detta.

Jag avundas sannerligen inte heller de som måste försöka skapa en sammanhållen bild av situationen och utifrån medicinska, ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga, psykologiska och många andra perspektiv fatta etiskt välbalanserade politiska beslut för oss alla. Men, det finns ju expertis även vad det gäller detta. Det finns faktiskt en hel yrkesgrupp som dagligen ägnar sig åt att hitta svaren till de riktigt svåra etiska frågorna: Filosofer. De för i vår tid ofta en ganska undanskymd tillvaro, men det är dags att damma av dem och plocka fram dem i ljuset. Vi behöver deras förmåga att bena ut och balansera för att navigera oss genom den här krisen.

Jag hoppas verkligen att den här viktiga humaniora kompetensen tas tillvara och att regeringen krisplacerar varenda filosof runt om i landet till ett virtuellt konferensbord där pandemins konsekvenser diskuteras. Deras hjälp till våra beslutsfattare är oumbärlig vid de svåra etiska bedömningar som nu görs och som oundvikligen kommer att behöva göras innan vi kommit ut på andra sidan av detta.

Vi är nästan alla – även om det kan vara svårt att erkänna – fullkomliga lekmän vad det gäller pandemier. Men, det finns fortfarande många sätt för oss att göra situationen drägligare för oss själva och andra. Håll fysiskt avstånd, men måna om den medmänskliga närheten. Hjälp någon som är isolerad att handla. Ring någon som sitter ensam. Låt bli att sprida panik och felaktig information.

Själv kommer jag att bidra på olika sätt. Som förbundsordförande för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – är jag ett litet kugghjul i det fackföreningsmaskineri som nu lägger i en extra växel för att skänka trygghet till alla medlemmar som hamnat i kläm på grund av pandemin. På det mer personliga planet tänker jag bidra med ett gott humör och lite fröjd och gamman i mina sociala flöden, på bloggen och i podden. Världen behöver inte mer doom and gloom. Den behöver hopp och ett gott skratt.

Så, sitt lugnt i båten. Följ den verkliga expertisens råd. Det är generellt inte fel att vara sunt skeptisk. Men, även den mest inbitna skeptiker – åtminstone om hen fortfarande är vid sunda vätskor – borde inse att det ju trots allt är oändligt mycket mer sannolikt att välutbildade epidemiologer har bättre koll på hur man hanterar en pandemi än vad Peter Wolodarski, Katrin Zytomierska och Tobbe på Flashback har. Tänka sig!

Ta väl hand om varandra.