Så här kort blir armen utan protester

SD definierar om principen om en armlängds avstånd lika ofta som vi andra byter underkläder. Det senaste budet kommer från SD Stockholm och låter så här: "Principen om armlängds avstånd ska inte enbart hålla politiker borta men även statsanställda kulturexperter." I stället föreslår man att stockholmarna själva ska få folkomrösta om den offentliga konsten i staden.

Jaha … Vilka andra offentligt anställda experter tycker SD Stockholm ska rationaliseras bort till förmån för en massa små folkomröstningar som ingen i längden kommer att orka bry sig om? Läkare? Nja, det är nog bäst att göra som vi brukar i Sverige. Folket röstar fram politiker som sedan sätter ramar och budget för vårdverksamheten, men själva diagnostiserandet och behandlandet överlåts till experterna.

SD:s förslag osar kunskapsförakt och populism. Det rymmer också ett subtilt hot mot tjänstemännen. Tjänstemän som inte ens är betrodda att utföra det jobb de har expertkompetens för och som de är anställda för att utföra har snart inte något jobb alls om SD får bestämma. Vi vet hur det blev i Sölvesborg.

Det finns ännu en hake med förslaget. Folk är inte dumma i huvudet. Även om SD skulle få sin vilja igenom och stockholmarna skulle rösta om den offentliga konsten, så skulle SD inte bli nöjda. När varianter av Carl Johan de Geers verk "Skända flaggan" vajar i vinden, när en sällan skådad flod av menskonst ser dagens ljus och när glasobelisken på Sergels torg raskt döps om till Konsti MacKonstface, kommer SD att sätta stopp. Deras prat om att låta folket bestämma gäller naturligtvis bara om folket tycker ”rätt”.

Skämt å sido, kulturen är för viktig för att slarvas bort av politiker som varken respekterar kunskap eller det demokratiska system vi byggt upp tillsammans under lång tid. I söndagens Agenda-debatt mellan före detta kulturminister Amanda Lind (MP, ordförande i riksdagens kulturutskott) och SD:s nye kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson blev det tydligt att alla lokala SD-representanters odemokratiska försök att med otillbörlig politisk påverkan detaljstyra kulturen är sanktionerade uppifrån.

SD är inte Sveriges enda parti. Det är dags för alla de andra partierna att steppa upp sina kulturpolitiska ambitioner. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna måste förklara var de står. Det duger inte att säga att varje parti får ta ansvar för sig. SD är en del av regeringsunderlaget och som sådant blir deras utspel också regeringens problem. Sveriges kulturarbetare behöver tydliga svar och garantier för att SD inte ges möjlighet att avveckla den fria kulturen.

Regeringen – och de fyra oppositionspartierna – måste markera mot SD:s alltmer världsfrånvända syn på armlängden mellan kultur och politik varje gång, även om det känns som ett tröttsamt Whac-A-Mole-spel som aldrig vill ta slut. Men, man måste framför allt hitta kulturpolitiska alternativ och en bred politisk uppslutning bakom dem. Det behövs en resolut käpp i SD-maskineriets snabbt snurrande hjul. SD ska banne mig inte få vinna makten över kulturen i Sverige på walk-over.