Samvetsfrihetens djupa brist på samvete

Samvetsfrihet är ett märkligt ord som letat sig in i den offentliga debatten igen. Det handlar om vårdpersonal som vill få rätt att slippa bistå vid aborter. Det är ju inte speciellt ovanligt att man ogillar vissa arbetsuppgifter. Det är nog något vi alla kan känna igen. Men, det är ju en sak att ogilla en arbetsuppgift och en helt annan att vägra utföra den. Det ställer nämligen till det för alla runt omkring en. Det ställer till det för arbetskamrater, arbetsgivare och naturligtvis för de man ytterst jobbar för, dvs besökare, kunder, medlemmar – eller om man jobbar inom vården – för patienterna.

Det finns naturligtvis arbetsuppgifter jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra. Därför har jag också valt jobb där de inte förekommer. Bokbranschen, politiken och facket har både positiva och negativa sidor, men inga djur far illa i processen och det är ett stort plus i min bok. De gånger mina chefer i olika sammanhang försökt tvinga mig att göra saker som strider mot min etik och moral så har jag sagt nej och varit fullt beredd att ta konsekvenserna för det, det vill säga att gå ut genom dörren och hitta ett annat jobb. Vid två tillfällen har jag också gjort just det.

Därför har jag också stor respekt för andra människors olika övertygelser. Det är inte upp till mig att diktera för andra hur de ska leva sina liv. Det är okej att tycka att det är fel med abort. Det är okej att inte vilja bistå aktivt vid aborter. Det är däremot inte okej att strunta i andra människors lagstadgade rättigheter och inte ta eget ansvar för de begränsningar de egna övertygelserna ibland skapar.

Det är till exempel inte heller okej att försöka slå i folk att vårdpersonal tvingas bistå med aborter mot sin vilja, som bland annat sjuksköterskan Ellinor Grimmark i omgångar gjort i samband med den process hon drev mot Region Jönköping sedan de inte anställt henne på grund av att hon inte var villig att utföra de arbetsuppgifter som ingick i den tänkta anställningen. Det är nämligen inte en sann bild av verkligheten. Det är en bluff skapad av abortmotståndsrörelsen. I verkligheten utanför deras lilla bubbla går det faktiskt alldeles utmärkt att låta bli att bistå vid aborter. Man väljer ett annat jobb.

Det finns de facto massor av andra jobb för vårdpersonal som inte vill vara med och utföra aborter. Till skillnad från många andra behöver läkare och sjuksköterskor inte ens helt byta yrke för att välja bort den delen om det strider mot deras personliga övertygelser. Majoriteten av all vårdpersonal bistår aldrig vid aborter. De gör i stället ett fantastiskt jobb med att ta hand om folk med benbrott, cancer, brännskador, astma, hjärtproblem, magproblem och alla andra otrevliga saker som kan drabba oss människor.

Grimmark valde så småningom att arbeta i Norge där sjukvårdspersonal har samvetsfrihet. Det betyder, får man förmoda, att hon då och då drar fram sitt frikort att neka andra människor deras lagliga rätt till vård. Det är nämligen det som blir det faktiska resultatet när man ger samvetsfrihet.

I Italien vägrar sju av tio gynekologer att utföra aborter. I vissa regioner är siffra upp till 90 procent. Om man tror att det inte menligt påverkar kvinnors reella rätt till aborter så har man inte tänkt långt. Man har till exempel inte alls tänkt på den skada som illegala aborter leder till. Det borde till exempel de svenska politiker som nu slår ett slag för samvetsfriheten fundera på.

Diskussionen om samvetsfrihet handlar egentligen inte alls om sjukvårdspersonalen. Den är abortmotståndarnas nya spjutspets, deras nya vapen. Det är nämligen oftast enklare att lura på människor bluffen om att sjukvårdspersonal tvingas att utföra aborter än att övertyga dem om att kvinnor inte ska ha rätt till sina egna kroppar.

Det finns också andra lager på löken. Grimmark har flera gånger upprepat att hon tycker om att vara med när ett litet liv kommer till världen. Vem skulle inte göra det? Men, vad skulle hon tycka om det lilla livet kom till världen omgiven av sin nya regnbågsfamilj? De konservativa krafter som utgör abortmotståndet runt om i världen är samma konservativa krafter som aktivt motverkar alla försök att ge hbtq-familjer samma rättigheter som andra familjer.

De som förespråkar samvetsfrihet tycker sig ha rätt att få ett jobb trots att de inte tänker utföra för jobbet viktiga uppgifter. Men det är en befängd tanke. Vem mer skulle ska ha rätt att strunta i viktiga uppgifter och grundat på vad? Ska en homosexuell akutläkare kunna vägra att sy ihop en nazist med spräckt skallen? Ska en rasistisk barnläkare få slippa att behandla ett cancersjukt barn från Somalia? Förutom att det naturligtvis strider mot vett och sans gentemot patienten, så skulle det bli en logistisk mardröm för den stackare som skulle försöka sy ihop ett jobbschema som inte potentiellt skulle kunna innebära livsfara beroende på vilka patienter som råkar trilla in. Det skulle dessutom innebära ännu ett lager av stress för arbetskamraterna som tvingas hoppa in när någons samvete skaver.

Var tar samvetsfriheten slut? Eller är det kanske så att samvetet redan är slut om man som vårdgivare vill kunna välja och vraka vilka patienter man ska hjälpa med vad? Jag kan inte låta bli att tänka att det är något som felar när man börjar villkora empati och omvårdnad.

Sjukvårdspersonal som inte vill bistå med aborter har tusen möjligheter att välja bort det. Och när det finns tusen möjligheter att hjälpa och man ändå väljer den enda möjligheten att stjälpa, så borde man kanske inte alls jobba inom vården. God vård kräver ju ett visst mått av empati. Det innebär inte att man måste förstå alla människors beslut, utan att man måste förstå deras utsatta situation och finnas där för dem oavsett deras beslut.

Uppdatering: Även Europadomstolen har insett att det där med samvetsfrihet inte är en väg framåt. Man valde nyligen att avslå Grimmarks och en annan sjuksköterskas begäran om prövning i frågan.