#7 Stora frågor kräver klangbotten med djup

I det moderna västerländska samhället finns det alldeles för lite utrymme att fundera på och prata om livets stora frågor. Ni vet: liv, död, kärlek och så vidare. Vi kan älta sakpolitiska frågor till dödagar, och det är så klart också viktigt, men hur kommer vi någonstans med dem utan att då och då kalibrera den inre kompassen med något större?

Jag inbillar mig lite avundsjukt att man pratar mer om de där stora frågorna i religiösa sammanhang, men det är sammanhang där många av oss inte riktigt känner sig hemma. Så, var ska vi andra ta vägen med våra funderingar?

Själv tar jag dem med mig in i kulturen. Där finns en del svar, eller åtminstone andra som funderar på samma saker och som kan lotsa oss några steg vidare. Det bygger ju dock på att kultur med fler ambitioner än bara allmän lättsmälthet och kommersiell framgång kan existera och frodas. Det vore ju trist om vi alla skulle behöva hemfalla åt att köpa doftljus från Goop med namn som "This Smells Like My Vagina" för 75 dollar och annat trams för att hitta någon sorts mål och mening i livet. (Och nej, ni får ingen länk till det.)

Stora frågeställningar behöver helt enkelt en klangbotten med visst djup och vi måste värna de sammanhang där den står att finna.

Onwards and upwards!

Veckans verkshöjd

Lycka är att med ojämna mellanrum se ett nyhetsbrev från Nick Caves The Red Hand Files dimpa ned i inkorgen. Konceptet är enkelt. Folk skickar in frågor om allt möjligt - allt från "Vem är Gud?" till "Vem borde vinna Love Island?" - och Nick Cave svarar. Svaren är filosofiska, praktiska och roliga. Det är ta mig tusan verkshöjd på dem.

I går rensade jag inkorgen och ramlade över Caves vackra svar till Beau i Essex som undrar vad meningen med livet är. Caves svar fick mig att tänka på en favoritrad ur T.S. Eliots Murder in the Cathedral: "This is one moment, / But know that another / Shall pierce you with a sudden painful joy."

Veckans uppsträckning

Ruben Östlund är med rätta ständigt på tapeten. Nu har han i DN meddelat att han vill ge den svenska biopubliken en uppsträckning. Han vill inte "att en biograf ska vara ett tyst jävla bibliotek." Den 27 januari kommer han därför att ge publiken regi i samband med att hans film "Triangle of Sadness" visas på Filmfestivalen i Göteborg.

Själv är jag en sådan som älskar allt med bio utom de andra besökarna. Det är inte en vild gissning att anta att jag inte heller skulle tycka om att få min respons regisserad av filmens regissör - eller av någon annan för den delen. Men tänk att få ta med sig regissören till ett modernt bibliotek och visa att de som tur är inte är några "tysta jävla bibliotek", utan trevliga mötesplatser med plats för både umgänge och förkovran. Den som söker absolut tystnad får söka sig till en tyst avdelning, precis som på tåget. Men, till skillnad från tåget lämnar biblioteken en aldrig ensam på en tom och kall perrong. De är schystare och får en att känna sig varm och ombonad.

Gudskelov är vi alla olika och det är roligt med nya tilltag även om de inte är just min kopp te. Därför hoppas jag att både Östlund och hans publik får en hejdundrande kväll den 27:e. Om någon av er är där, så får ni hemskt gärna rapportera tillbaka och berätta om allt kul jag missat.

Veckans lilla ljus i mörkret

I morgon är det Förintelsens minnesdag. Det är vår plikt att aldrig glömma de miljoner judar, hbtq-personer, funktionsnedsatta och många andra som mördades av nazisterna. Men, att minnas är ett aktivt val, ett val jag är rädd för att inte tillräckligt många gör längre. Så, dra ditt strå till stacken och minns. Inte bara i morgon, utan varje dag.

Förintelsens skugga är så mörk och fruktansvärd. Det är svårt att överhuvudtaget hitta någon ljusglimt. Men, jag hittade faktiskt dokumentären Nelly & Nadine på SVT Play. Den handlar om två kvinnor som träffas i ett koncentrationsläger och inleder ett förhållande. De skiljs åt, men lyckas både överleva kriget och hitta varandra igen. Sedan tillbringar de resten av livet ihop. En fascinerande berättelse, som blivit en mycket välgjord dokumentär. Vill ni veta hur Nelly och Nadines historia bevarats för eftervärlden, så har det skrivits om det i New York Times.