Det finns ett liv utanför allt det där vardagliga som fyller större delen av våra liv. I dag för fem år sedan bröt det sig igenom med den sorgliga nyheten om att Birgitta Stenberg är död.

I mitt tidigare liv som bokförlagschef fick jag en gång tillfälle att äta lunch på tu man hand med Stenberg. Syftet var att preppa henne för ett seminarium på Bokmässan i Göteborg där jag tussat ihop henne med Jeanette Winterson. Ett litterärt dreamteam skulle mötas och det var mitt jobb att förbereda dem båda och se till att det hela avlöpte väl. När jag klev in på restaurangen var jag på ytan lugn, professionell och trevlig. Inombords hoppade jag högst oprofessionellt jämfota av lycka.

När jag var tonåring och bodde långt in i garderoben i Borlänge var stadsbiblioteket min livlina. Där fanns böcker om människor som jag. Dessa böcker var djupa andetag av frisk luft i den där klaustrofobiska tillvaron ett liv i garderoben alltid är. De var brödsmulor som vänligt men bestämt visade vägen mot garderobsdörren. De friskaste andetagen, de bästa vägvisarna var inte sällan författade av Stenberg. Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan. Hitta dem på ett bibliotek nära dig. De väntar på att få berika ditt liv.

Och så satt vi plötsligt där, Birgitta och jag, mitt emot varandra på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Jag hade inte behövt oroa mig över vad jag skulle säga. Birgitta tog genast kommandot. Jobbet hade hon koll på. Winterson hade hon läst. Det skulle gå bra. Det egentliga syftet med lunchen klarade vi av på fem minuter. Resten av tiden var en hissnande berg- och dalbanetur genom ett av de mest nyfikna sinnen jag någonsin haft förmånen att få träffa.

“Jag vet inte hur många affärsluncher ni varit på, men tro mig när jag säger att det inte är sådant man brukar prata om.”

Eftersom jag tycker att nörda loss på författarna som då och då hängde på Natalie Barneys litterära salong i Paris under 1900-talets första hälft, så halkade vi snabbt in på det. Hon berättade att hon en gång träffat Radclyffe Halls mytomspunna flickvän Una Troubridge. Därifrån förde hon sedan smidigt samtalet vidare till för henne självklara lunchsamtalsämnen som klitoris- och vaginalorgasmernas fantastiska värld. Jag vet inte hur många affärsluncher du varit på, men tro mig när jag säger att det inte är sådant man brukar prata om. Man brukar prata om tråkiga saker, inte om roliga. Man brukar prata om vädret, inte om orgasmer av något slag.

På en och en halv timme flirtade sig Stenberg så genom restaurangpersonalen, bordsgrannarna och mig. Vi rodnade alla förtjust ikapp över uppmärksamheten som denna fantastiska dam – som hade kunnat vara vår farmor eller mormor – öste över oss. Hade jag träffat henne i min ungdom hade jag fallit som en fura. Eller, vad fan, ingen anledning att hymla. Jag tror att hon hade kunnat få med sig hela lunchrestaurangen hem om hon bara hade frågat. Vi är trots allt bara människor allihop och det var helt enkelt inte nog för att stå emot den virvelvind som var Birgitta Stenberg.

Så mojnade virvelvinden till sist med orden: “Nu är det här och ALLES IST GUT.” Men, en dag som denna är alles är inte gut. I dag fattas Birgitta Stenberg mig och många andra vars liv hon rört vid på ett eller annat sätt.

Jag försöker hylla ett liv levt till fullo genom att efter bästa förmåga följa Stenbergs exempel. Jag har roligt. Jag ber inte om ursäkt för att jag är den jag är. Jag upphör aldrig att vara nyfiken på världen eller på de människor vars vägar korsar min. När jag en dag kastar in handduken hoppas jag att jag också ska kunna sammanfatta ett liv levt till fullo med orden: “ALLES IST GUT.”

Tack för de friska andetagen och brödsmulorna som visade vägen. Tack för mitt livs bästa affärslunch. Tack för allt, Birgitta.

(Sveriges Radio gjorde ett minnesprogram när Stenberg gått bort. I väg och lyssna.)

(Foto: Elisabeth Ohlson Wallin, CC-BY.)

SKRIV EN KOMMENTAR

Lämna din kommentar!
Namn

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.