Utan rötter, ingen framtid

I egenskap av sådan där fackpamp har jag förmånen att få sitta med i många rum där fackföreningsrörelsens framtid diskuteras. Något som lägger en våt filt över alla dessa samtal är det faktum att organisationsgraden blir lägre och lägre år från år. Lite lagom diplomatiskt kan jag konstatera att rörelsen inte lider någon större brist på gamla rävar som beklagar sig över att ungdomen minsann inte fattar vad rörelsen gjort för dem.

Det är tyvärr sant att många – helt oavsett ålder – har en ganska vag bild av vad facket åstadkommit det senaste århundradet. Semester, föräldraledighet, sjukförsäkring, pension och a-kassa är sådant som i dag tas för givet. Att det inte är saker som uppstått ur intet, utan faktiskt är resultatet av mångårigt hårt fackligt arbete, tappas lätt bort.

Det här är ett problem som man kan möta på många sätt. Ett typiskt dåligt sätt är att aktivt välja att inte investera i minnet av den fackliga kamp som byggt vårt samhälle. Det märkliga valet har drabbat Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det är en institution som grundades redan 1902 och är världens första arbetarrörelsearkiv. Det är enligt dem själv ”en historisk kulturskatt av nationellt och internationellt intresse” och jag kan bara hålla med. Det här är en verksamhet väl värd att satsa på, speciellt i dag.

Vi lever i en tid där fakta kommit att betraktas som något subjektivt och relativt. Det finns de som aktivt desinformerar för att främja sin egen politiska agenda. Arbetarrörelsen befinner sig i en politisk kris. Fackföreningsrörelsen famlar. Om det är någon gång man aktivt borde satsa på att löpande samla in, bevara och tillgängliggöra sin historia så är det nu. Att en rörelse vars själva fundament är folkbildning väljer att göra det rakt motsatta är faktiskt genuint upprörande.

Det vore betydligt smartare att göra en ordentlig satsning på att lyfta fram sin historia och allt det som är resultatet av fackföreningsrörelsens framgångar. Jag betvivlar att ens de mest fackföreningsfientliga i debatten är beredda ge upp alla de rättigheter de har tack vare fackföreningsrörelsens arbete. Det är ju trots allt ganska schyst att ha semester, praktiskt med föräldraledighet och tryggt med a-kassa, eller hur?

Det finns saker fackföreningsrörelsen borde skämmas över, våga prata om och hantera – som den kollektiva oförmågan att sätta stopp för pampar som lyxar för medlemmarnas pengar. Men, den har också mycket att vara stolt över. Rörelsens överlevnad handlar till syvende och sist om hur den uppfattas av omvärlden. Om man inte ger sina rötter näring riskerar det på sikt tyvärr att bli en präktig rotvälta av alltihop.

Verksamheten på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek kommer inte – åtminstone inte ännu – att läggas ned. Än så länge finns det kompetenta arkivarier på plats i arkivet. Än så länge tar man emot material och gör det tillgängligt för forskare och allmänhet. Men, hur ser framtidsutsikterna ut?

Tids nog kommer alltid brist på ägarintresse och stagnerade ekonomiska bidrag ikapp en verksamhet. Hur länge kan man kalla sig ett bibliotek utan en enda utbildad bibliotekarie i huset? Hur lång tid tar det innan stoppade nyinköp urholkar hela samlingens relevans? Om inte ens arbetarrörelsen själv är speciellt intresserad av att samla in, bevara och tillgängliggöra sin historia, vem ska då vara det?

En sak är i alla fall säker. Om den traditionella arbetarrörelsen inte värnar sin historia bättre, så kan den varken klandra andra för att inte känna till den eller bli förvånad över att det finns helt andra rörelser som på högst skakig grund nu försöker axla rollen som den nya arbetarrörelsen.